Hela resan….

För fyra år sedan var jag ganska lycklig, mitt i livet och alltid på språng. Jag hade 1000 bollar i luften, drev företag och jobbade med välgörenhet.

Sen kom beskedet – CANCER!

Jag har hela tiden trott att jag och mina närmaste tog allting med fattning och hanterade sjukdomen utan problem. Jag hade nog fel.

Nu sitter jag i soffan, ensam, nykter missbrukare och undrar vad fan som hände.

Jag tycker inte synd om mig själv och jag vill inte skylla min sjukdom, och det missbruk den ledde till, på någon annan, Men kanske kan detta vara en varningsklocka som får någon att vakna upp innan det går för långt.

 

Cancern presenterade mig för min nya älskarinna – opioiderna. Vi träffades direkt efter operationen och jag visste instinktivt att jag var kär. Jag har aldrig provat droger förut i livet och nu vet jag varför. Hon fyllde upp mig med allt som saknades fick mig att glömma verkligheten och må bra.

Postoperativ smärtor gjorde att vårt förhållande blev ännu starkare och under tre år försåg mig sjukvården med hennes mjuka kärlek i rikliga mängder. Med henne i kroppen kunde jag börja jobba och gå på precis som innan, jag behövde inte tänka på alla de komplikationer som följde med cancern. Jag kunde glömma hur nära döden jag varit den där gången på hjärtintensiven när min hjärna inte längre ville samarbeta.

Till slut försökte jag och min läkare göra slut med henne – det funkade sådär… mitt sjuka begär kom på att det finns ju de som försörjer sig på att sälja kärlek i form av piller och pulver. På bara ett par månader var jag en fullfjädrad narkoman, utan att någon såg det komma. Jag tryckte i mig allt jag kunde komma över och hade inga betänkligheter på vad det kunde göra med min kropp.

Vändningen kom när min fru hittade mig på gräsmattan, hög som ett hus på Fentanyl, grävandes ett hål – både bildligt och bokstavligt… Ännu en gång lurade jag döden och kvicknade till, men jag vaknade upp till en avtändning från helvetet.

Först var jag såklart övertygad om att jag skulle klara det själv utan hjälp. Det tog två dagar av smärtor, spyor, kallsvetsningar och vånda innan jag insåg att det inte skulle funka. För första gången erkände jag mitt missbruk och blev inlagd för avgiftning.

Fyra månader senare sitter jag nu här och undrar – hur fan kunde det gå så här??

Jag vill ju tro att jag är unik och speciell som ställde till det. Men tyvärr är det nog inte så. Att ha besegrat cancer ska ju vara det ultimata i livet och man skall vara stolt och på topp när man gjort det… Så är det inte för mig.

Känslan är lite som  att man tagit hela själen och slängt in den i en torktumlare – det som är kvar är bara en torr trasslig röra…